När han smyger sig på.

Ibland ser jag honom i dig. 
Det är som om det går en stöt av skräck i hela kroppen när det händer. Det är inte meningen och jag tänker inte på honom längre. Men ändå sitter han där längst inne i mörkret och hemsöker mina tankar emellanåt. 
Jag vaknar på morgonen och smyger in i din krok och njuter av att det är sovmorgon, tittar upp på ditt vackra slumrande ansikte och som bara för ett sekund är det inte du längre utan han. Skräckslagen men full av kraft rycker jag mig upp ur omfamningen och blinkar extra noga medans jag försöker inse att det är så länge sen nu. Han är inte här, det är inte sant, det är du.. Och sen är det borta.
Jag vet vart jag är och jag vet att han inte är nära, du ligger där förvirrad nyvaken.
 
Det är inte första gången jag ser honom i dig, och skräcken finns där varje gång. 
Jag vill inte tillbaka till det som var, till det ödet som väntade mig då. Till smutsen och misären. 
Jag vill leva idag, här där jag sitter i soffan med mitt te, i min favorit kopp i din favorit tröja och lyssna på dig när du berättar om vad du tänker. Ska det vara så svårt att njuta för stunden?
 

Ska man förtränga och glömma eller aceptera och komma över det? 
Det rätta svaret här är ju mer självklart än man vågar erkänna för sig själv enbart för att man vet att vägen till friheten nu har tagit mer än 7år. Men när det sitter så djupt inne och man redan har försträngt det så länge. Så gör gamla sår så ont att rista upp igen att det känns som om det kommer att ta ytterligare 7 år att läka. Man kan ju klappa sig på kinden och viska åt sig själv att skärpa sig. Men det  har inte heller fungerat tidigare. Kanske man ska försöka att ta sig själv i handen och leda sig själv, trösta sig själv och ge sig själv den tiden man behöver?
Mina spöken | |
#1 - - maja söderberg:

Åh kan känna igen mig i känslan!<3<3

Svar: Det är så hemskt att vi är flera. Vad ska man göra för att komma bort från det? <3
emelie jonasson

Upp