Ångesten

Jag tror nog att det är många av oss här i dagens samhälle som har självdiagnostiserat sig 
med både det ena och det andra. Kanske för att vi är rädda för vad svaret blir om vi uppsöker proffesionell hjälp. Kanske man inte fick den diagnosen man hade hoppats på, eller en annan som skrämmer mer än man trott. Kanske man inte får någon diagnos alls och måste på annat håll försöka hitta svar på det som man plågas av.

Jag har gjort detsamma ett antal gånger.
Mest för att ha något att skylla på. För att slippa inse sanningen.
För att ha något att gömma sig bakom istället för att ta tag i sina problem.

 

Jag har problem med ångest.
Om det nu är ett problem?

 Men jag vill tro de. Det leder iallafall till problem.
Ont i kroppen – dålig aptit – vätske brist – undernäring.

Som i sin tur leder till mindre energi, mindre ork/tid till vänner eller det man själv tycker är skoj. 

Till slut sitter man för sig själv i ett hörn och bara lyssna på ångesten som har tagit form av
en ansiktslös i huvudet på mig och bara spottar ut ord och svordommar.
Maran kallar man henne för när man drömmer mardrömmar, men hon satt även på mitt bröst när jag var vaken.

 

Jag har ångest över vad jag har gjort – över det jag gör – över de jag måste göra.

 

Hur gör jag nu för att faktiskt ta tag i allt detta..
Jag tror väll på nått sätt att det handlade om att jag faktiskt blev riktigt trött på mig själv.

Jag gick runt hela dagarna och tryckte ner mig själv helatiden. Jag kunde inte göra nått ensam, resultatet gjorde bara att jag fick ångest. Men jag kunde inte heller tvinga min käraste att stå vid min sida dag som natt och putta mig åt rätt håll. Jag tog tag. För min skull och för hans skull. Jag ville ha ett liv igen och jag var livrädd för att bli lämnad och jag berättade sanningen elle rom jag lät det fortsätta. Så jag satte mig ner en dag, lyssnade på Maran och tog åt mig. Jag tog allt på en gång. Jag satt och grät i flera timmar. Jag skrev ner mina problem. Svarade tillbaka och lärde mig att det är lov att vara rädd.
För jag kommer aldrig att vara ensam. Bli helt ut-lämnad eller övergiven. 


Världen är på riktigt och man ska vara försiktig,
men det är inte livsfarligt att leva och man bara väljer vem man ska lyssna på.

 

 



Mina spöken | |
Upp