Ångesten

Jag tror nog att det är många av oss här i dagens samhälle som har självdiagnostiserat sig 
med både det ena och det andra. Kanske för att vi är rädda för vad svaret blir om vi uppsöker proffesionell hjälp. Kanske man inte fick den diagnosen man hade hoppats på, eller en annan som skrämmer mer än man trott. Kanske man inte får någon diagnos alls och måste på annat håll försöka hitta svar på det som man plågas av.

Jag har gjort detsamma ett antal gånger.
Mest för att ha något att skylla på. För att slippa inse sanningen.
För att ha något att gömma sig bakom istället för att ta tag i sina problem.

 

Jag har problem med ångest.
Om det nu är ett problem?

 Men jag vill tro de. Det leder iallafall till problem.
Ont i kroppen – dålig aptit – vätske brist – undernäring.

Som i sin tur leder till mindre energi, mindre ork/tid till vänner eller det man själv tycker är skoj. 

Till slut sitter man för sig själv i ett hörn och bara lyssna på ångesten som har tagit form av
en ansiktslös i huvudet på mig och bara spottar ut ord och svordommar.
Maran kallar man henne för när man drömmer mardrömmar, men hon satt även på mitt bröst när jag var vaken.

 

Jag har ångest över vad jag har gjort – över det jag gör – över de jag måste göra.

 

Hur gör jag nu för att faktiskt ta tag i allt detta..
Jag tror väll på nått sätt att det handlade om att jag faktiskt blev riktigt trött på mig själv.

Jag gick runt hela dagarna och tryckte ner mig själv helatiden. Jag kunde inte göra nått ensam, resultatet gjorde bara att jag fick ångest. Men jag kunde inte heller tvinga min käraste att stå vid min sida dag som natt och putta mig åt rätt håll. Jag tog tag. För min skull och för hans skull. Jag ville ha ett liv igen och jag var livrädd för att bli lämnad och jag berättade sanningen elle rom jag lät det fortsätta. Så jag satte mig ner en dag, lyssnade på Maran och tog åt mig. Jag tog allt på en gång. Jag satt och grät i flera timmar. Jag skrev ner mina problem. Svarade tillbaka och lärde mig att det är lov att vara rädd.
För jag kommer aldrig att vara ensam. Bli helt ut-lämnad eller övergiven. 


Världen är på riktigt och man ska vara försiktig,
men det är inte livsfarligt att leva och man bara väljer vem man ska lyssna på.

 

 



Mina spöken | | Kommentera |

När han smyger sig på.

Ibland ser jag honom i dig. 
Det är som om det går en stöt av skräck i hela kroppen när det händer. Det är inte meningen och jag tänker inte på honom längre. Men ändå sitter han där längst inne i mörkret och hemsöker mina tankar emellanåt. 
Jag vaknar på morgonen och smyger in i din krok och njuter av att det är sovmorgon, tittar upp på ditt vackra slumrande ansikte och som bara för ett sekund är det inte du längre utan han. Skräckslagen men full av kraft rycker jag mig upp ur omfamningen och blinkar extra noga medans jag försöker inse att det är så länge sen nu. Han är inte här, det är inte sant, det är du.. Och sen är det borta.
Jag vet vart jag är och jag vet att han inte är nära, du ligger där förvirrad nyvaken.
 
Det är inte första gången jag ser honom i dig, och skräcken finns där varje gång. 
Jag vill inte tillbaka till det som var, till det ödet som väntade mig då. Till smutsen och misären. 
Jag vill leva idag, här där jag sitter i soffan med mitt te, i min favorit kopp i din favorit tröja och lyssna på dig när du berättar om vad du tänker. Ska det vara så svårt att njuta för stunden?
 

Ska man förtränga och glömma eller aceptera och komma över det? 
Det rätta svaret här är ju mer självklart än man vågar erkänna för sig själv enbart för att man vet att vägen till friheten nu har tagit mer än 7år. Men när det sitter så djupt inne och man redan har försträngt det så länge. Så gör gamla sår så ont att rista upp igen att det känns som om det kommer att ta ytterligare 7 år att läka. Man kan ju klappa sig på kinden och viska åt sig själv att skärpa sig. Men det  har inte heller fungerat tidigare. Kanske man ska försöka att ta sig själv i handen och leda sig själv, trösta sig själv och ge sig själv den tiden man behöver?
Mina spöken | | En kommentar |

Mina spöken.


En ny kategori.

Jag som säkert väldigt många andra av oss här ute bär på hemligheter eller tyngder som trycker ner oss och håller oss kvar i mörkret. Detta är min möjlighet att få släppt loss mina spöken. Jag har under 7 år försökt att glömma eller konfrontera mina demoner, jag har pratat om det och jag har också valt att inte prata. Jag upptäckte för ett tag sedan att det hjälpte att skriva om det. Så detta blir min kladd för att kunna få rensa huvudet och få flera drömlösa nätter och mindre kramp

Spökena började väll egentligen uppenbara sig när jag flyttade till Norge, för att ta detta från början. Och det är väll inte heller så att det är plural men i singular och för att göra detta enklas för var och en så får jag helt enkel försöka att inte nämna namn.  

Men det var ju han, han som aldrig riktigt kunde släppa taget efter att jag bestämde mig för att flytta. Han som fick min telefon att surra som besatt och som tog varje tillfälle i akt för att få mig att känna mig värdelös. 

Jag var tvungen att lämna min telefon på rummet eller helt enkel stänga av den för jag kunde inte ha med den. Det hade gjort mig sinnessjuk. När senare på dagen tog upp telefonen då var den så full av missade samtal och meddelanden att jag bara bävade över att läsa dem. Det plågade mig att jag aldrig kunde känna mig ensam. Inte ens när jag efter 1 vecka då fortfarande vägrade svara, och det fortfarande fortsatte, men från olika nummer och olika hemsidor. Detta ledde inte bara till den ”stora telefon-skräcken” (som har pålagt mig i flera år efter detta) men också till att jag idag inte heller tar emot samtal från okända nummer. 

 Mitt spöke fick mig att känna mig förföljd. 

När telefonen inte gav resultat tog internett över. Olika profiler, olika sidor, olika meddelanden. Men samma budskap. När inte heller detta fungerade och jag efter 4 veckor började överväga att kontakta den svenska polisen för att på hjälp så kom den verkliga boogie-mannen fram. Då var inte livet gott nog och detta skulle ta sin slut om jag inte genast tog till orda. 

 

Mitt spöke plågade mig på detta viset i nästan 2 månader, sen tog det slut. 
Men det är inte allt spöket har gjort. 

Mina spöken | | Kommentera |
Upp