Det bor en konstnärs-själ i en vane-människa.

 
Kan man kalla sig för konstnär när man är en vanemänniska?
För att vara uppriktig och ärlig med er är det ett rent h*lvette. Jag får inte utlopp för det som ligger i hjärtat eller i fingrarna. Det kommer inte ut för att jag är för rädd för att göra nya saker. Jag är livrädd för att säga den brutala sanningen. Snart så spricker jag. Det är inte det att jag lagar stora tavlor eller ens kan mänta mig halvvägs med Sandra men jag känner ändå så pass behov efter att få använda fingrarna att jag ibland bara sitter med mina pensel i händerna i flera timmar utan att få något ner på pappret. Håller jag på att bli tokig?
Jag kanske inte kan sätta ihop en perfekt outfit eller ens måla en rak gubbet, jag kanske inte heller är en höjdare på att redigera bilder eller hitta den korrekta vinkeln, jag har inte ens lärt mig hur jag använder min kamera än som jag ägt sedan 2010. Jag ser kanske inte det uppenbara som alla andra och tar inte heller kort på allt som är vackert. Jag stannar hellre upp, sluter ögonen och andas in. Försöker minnas platsen. 
Jag har inte förmågan eller koncentrationen till att skricka varken noveller eller böcker, även om det var en av dem större drömmarna jag haft sen jag var mindre. Jag kan inte heller arbeta med maten längre som jag utbildade mig till och hade som passionen. 

Men jag ser välrden på mitt egna sätt och ibland kan jag tycka att även det minsta bladet i busken eller att den minst omtyckta kritan i lådan är den vackraste. Jag ser människorna runt omkring på ett helt annat sätt och kan urskilja dem speciella i mängden som kanske behöver lite mer. Jag kan se vad den bredvid mig behöver eller försöker säga. Jag kan läsa av och förstå min omgivning. Jag snirklar runt och observerar istället för att dundra rakt på och trampa alla på tårna. Jag älskar med en sån passion att det spricker i mig (inte sex, generellt kärlek). Men jag kan också hata och ha ett sånt förrakt att jag måste gömma mig från om världen innan jag lugnat ner mig.
Jag är en människo-kännare. 
Om mig | | Kommentera |

Om mig.

Det här är bloggen om mig. 
 

Jag heter Emelie och är 25år ung. 
Jag bor i Oslo med mig pojkvän och jobbar för tillfället som receptionist på ett Radisson Blu hotell.
Jag har min mamma och min lillebror i Norge så jag kom inte hit av samma grund som många andra, utan jag kom hit med min familj när min mor och moster ärvde ett fint hus på landet. 
Nästan som en saga. 

Vi flyttade i slutet av 2011 och sedan dess har jag bott kvar i det här vackra landet.
Självklart har jag ångrat mig emellan slagen, det är alltid något man saknar från det tidigare livet eller vänner man inte ser så ofta längre. Men med tiden blev allt bättre.
 
2013 mötte jag den vackraste människan på i världen, mitt 42.
Och efter ett år tillsammans flyttade vi ihop och in till Norges huvudstad där våra liv började.
 
 
 
Jag har inte alltid jobbat som receptionist utan är "fagutdannad kokk" som det så fint heter på norska. Men för ett halv år sedan mer eller mindre började jag få så stora problem med mina händer (allergiska utslag) att jag var tvungen att uppsöka en doktor - akut. Och med detta kom vi fram till att jag har utveklat en kronisk sjukdom  och reagerar i stort sett på allt som är blött och som inte är rent vatten. 
Fint om man är kock och till och med reagerar på plasthandskar. 
Så efter 2 år som lärling och 1 1/2 ute i jobb var det bara att börja om från början igen. 
 
Jag är också ganska så pysslig av mig men har tålamod som en 4-åring på socker. 
Jag sitter gärna och pillar med vad det nu än kan vara men det är inte ofta jag klarar av att slutföra det jag börjat på. När jag var lmidre brukade mamma ge mig diverse prylar att fippla med och det kunde hålla mig sysselsatt i timmar. Av någon underlig anledning tycker jag fortfarande att just gummiband är otroligt underhållande. 
 
Jag är också en typ av Harry Potter-nörd.. 

 

 Detta är en kort sammanfattning om mig. 
Självklart så finns det tonnvis av material från mitt liv men allt har sin tid. 
Om jag fortsätter rabbla på finns det en risk för att det inte bara är jag som somnar. 
 
 
Allmänt, Om mig | | Kommentera |
Upp